När jag leker med kameran kan jag inte misslyckas

Några bloggare har skrivit om sina tankar kring om att barn ser ALLT, avbildningssjuka och andra skumma tankar. Alla inläggen är verkligen läsvärda och kompletterar varandra i sin förståelse av ett slags fenomen eller konsten att träna sitt fotografiska seende. Alla fotografer har väl sitt eget sätt att träna blicken och undvika inspirationslösheten och detta är något jag funderat lite på de senaste veckorna.

De fyra bilderna ovan gjordes när jag låg i gräset med en kopp kaffe bredvid. När jag kollade igenom bilderna från de där minutrarna tänkte jag att kamerasäljarna förmodligen skulle gråta om de fick se dem: ingen skärpa, överexponering, färgerna skruvade helt ur led… Men för mig är de förstås betydelsefulla. Det finns mycket i dessa bilder som avslöjar vem jag är. Alla bilder är gjorda direkt i kameran även om det förstås kan se ut som om de är gjorda i fotoshop. Jag tror dock inte jag hade kunnat skapa dessa bilder framför datorn för datorn kan inte förflytta mina sinnen på samma sätt som en kamera. Jag går inte igång på spacetangenten på samma sätt som på vitbalansknappen för att uttrycka mig milt.

Fördelen, som jag upplever, med att fotografera så här är att jag känner mig lyckligare och blir friare. Framförallt (tror jag) lösgör jag min blick från naturfotografiska normer (åtminstone de normer jag själv har satt upp). Jag blir överraskad av mig själv och min kameras förmåga. Jag får nya bildidéer. Jag får ny inspiration etc.