Det personliga naturfotografiet…

Terje Hellesø har utmanat bloggvärlden där han uppmanar oss att sända en personlig naturbild och nedteckna våra tankar kring varför just denna bild är personlig. ”Personlig” kan i detta sammanhang tolkas som en bild med konstnärliga ambitioner, vilket ibland tolkas som att fotografiets innehåll ligger tämligen långt ifrån exv broschyrfotografiet (beroende på vad det är för broschyr).  Gränsdragningen är emellertid svår att göra men jag tror dock att Länstyrelsen här i Örebro inte skulle acceptera bilden ovan i en broschyr om Göljebäcken även om bilden skildrar Göljebäcken. (Det sistnämnda är dock ett personligt antagande.)

Varför anser då jag att bilden är personlig? Det finns, som jag ser det, tre övergripande anledningar: en teknisk, en anledning rör själva tillståndet som jag befann mig i då jag gjorde bilden och en anledning rör avsikten med bilden. Alla anledningar glider emellertid in i varandra…

När jag gjorde den här bilden tänkte jag inte alls på kamerans tekniska inställningar dvs jag ställde in exponeringsmetoden på ren känsla. Bildens fokus hamnade mellan vattenytan och trädspeglingarna. Jag använde ISO 100 men jag har ingen aning om bländarvärde och slutartid. Den gjordes svartvit direkt i kameran. Och vitbalansen var på dagsljus. När jag når detta tillstånd, då jag lyckas fotografera genom att endast tänka på bilden bortom redskapet blir mina bilder, enligt mig, oftast som mest intressanta.

I ett sådant tillstånd existerar bara det jag ser genom sökaren. Det finns inget överjag som begränsar mitt beteende, vilket förmodligen uppfattas som konstigt av en förbipasserande betraktare. Man ligger på mage, hoppar omkring, förflyttar sig maniskt mellan platser (vid multiexponeringar) och är ganska ointresserad av mänsklig kontakt. Det är en nukänsla, en lekkänsla, en koncentrerad och målinriktad känsla. Bilden ska skapas!! Ja, det är svårt att sätta ord på vad jag upplever men för mig är det viktigt att hamna i det där ”flowet” men jag hamnar inte där på beställning.

Avsikten med bilden är än svårare att svara på – finns den överhuvudtaget? Har den ett värde för andra människor mer än för mig? Jag vet inte. Men när jag betraktar den blir jag nästan rädd. Jag ser bilder av mitt liv idag, mina prioriteringar, mina demoner (det som jag aldrig berättar för någon annan om), mina drömmar (som jag sällan delar med mig av). Jag ser ett konglomerat av mitt liv just i det där nuet den skapades. Det märkliga är att jag till och med ser mina känslor i bilden i proportion till det utrymme de har i min vardag. Jag blir både glad och lite rädd av att se bilden. För mig är det mitt i särklass bästa fotografi hittills. Jag hade nog aldrig visat den om inte Terje utmanat oss…

Annonser

3 svar to “Det personliga naturfotografiet…”

  1. Intressanta tankar och en spännande bild. Ja det är inte lätt att beskriva den personliga naturfotografin men du har lyckats ganska bra. Det jag känner igen är att känslan av ”flow” måste infinna sig, man tappar begrepp om tid och rum när det flyter på och man skapar bilder.
    /P

  2. Intressant. Känner igen 🙂
    – och bilden är underbar.

    /Mats

  3. Ett mycket bra fotografi och en gripande text! Det känns som om det finns två lägen att jobba i – det som du beskriver och ett där man går mer analytiskt tillväga och planerar sina bilder. Jag tror att personliga fotografier vinner på ”flowet”, men det kräver å andra sidan att man fått in såväl redskapet som bildseendet i ryggmärgen. /Mathias

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: