En själ som brinner – om Mats Anderssons bok ”Årstiderna”

Då känner jag mig redo för att sammanfatta några tankar kring Mats Anderssons bok Årstiderna. Jag har haft boken på mitt nattduksbord i en dryg månad och vissa bilder får jag inte nog av! Sidan 6, 12, 33 (översta) 42!!!!!, 47, 86, 93, 101, 114, 119, 125!!!!!, 141, 169, 175 för att nämna några. Boken är en personlig tolkning av årstiderna – och vid en sådan tolkning försvinner traditionella bilder av snö, tussilagos, solnedgångar och höstlöv om man nu ska jämföra med Lahalls bok om de fyra årstiderna

Att studera personliga bilder är som att deltaga på en resa i en annan fotografs inre känsloliv. Det krävs, inbillar jag mig, ett visst mod från fotografens sida att bjuda sina läsare på en sådan resa. Jag menar, det är ju ett riskfyllt projekt att öppna sitt hjärta och visa omvärlden sitt inre, sitt sätt att se på naturen och årstiderna. I Anderssons värld finns drömmar och troll, konst och humlor, stort och smått, färgexplosioner och djupt mörker. Eller en mygga som med darrande vingar ger sig ut på en flygtur bland blånande, mörka skuggor. Även modet och rädslan går hand i hand. ”Jag vågar inte, men jag gör det ändå” tycks den där myggan på sidan 21 tänka.

Ja, boken innehåller många hisnande äventyr. Här finns spännande bilder med berättelser för den som är beredd att lyssna. Den gemensamma nämnaren tycks vara kärleken till naturen, till livet och årstidernas puls (vinter blir ju sommar, mörker blir ljus och åter mörker) och, inte minst, lusten att skapa bilder. Vissa bilder kan nog uppfattas som svårtillgängliga. Somliga skulle kanske till och med kalla dem ren natursmet! Men en sådan tolkning är inte rättvis, anser jag. Jag menar, en mörk vinterdag med med minus 22 grader är kanske inte så trevlig men man kan inte klicka bort en sådan med ”delete”. Nej, även kylan och mörkret måste finnas som en del i den helhet som skapar våra årstider. Det är så jag tolkar bokens grundläggande utgångspunkt.

I ett personligt betraktande av naturen blir fotografen ibland provokativ, utan att vara medveten om det. Jag menar att somliga bilder nog skulle reta mången naturfotograf. Skärpa och tydliga förgrunder, mellanpartier och bakgrunder passar inte alltid in det personliga. Känslans komposition är ibland skakiga, oskarpa mörka grenar med underexponerad osäkerhet.

Mitt omdöme bottnar till slut i att detta är en bok där läsaren är med på en upptäcktsresa i ett okänt landskap. Skuggorna landar i lekfullhet, till slut! Det realistiska finner till slut sagornas trollskog. Det är detta som berör mig djupast, Anderssons förmåga att med spänning se an slutet. Jag tänker på den norske filosofen Arne Naess sätt att se på döden ”Jag kan inte veta vad som ska hända och det ska bli mycket spännande!”. Hos Andersson blir slutet början på nya sagor där småkrypen blivit sagofigurer. Visst är det ett underbart sätt att se på årstidernas slut! Inte minst är det en uppmaning till läsaren att inte oroa sig, utan leva och njuta.

Jag ser en själ som brinner och berättar om fotograferande, för livet och för naturen. Och jag vill se mer!

Annonser

9 svar to “En själ som brinner – om Mats Anderssons bok ”Årstiderna””

  1. En recension som gör att jag att jag vill se bilderna.

    En text, en bild, ett konstverk, blir oftast mer intressant om det är präglat av det personliga.

  2. Härlig abstrakt skapelse I sköna toner & färger.Bara att drömma sig bort
    & njuta av din bild.Snyggt utfört Daniel !

    mvh/Mats-Ove

  3. Det var en riktigt bra (och får jag säga personlig) recension du bjuder på Daniel. Mycket berikande. Du talar bildspråk och jag kan nästan se bilderna framför mig, det är en konst att kunna skriva så.

    Jag har länge funderat på att skaffa mig Anderssons bok, har ju sett många fina bilder på hans blogg tex. Men ett nytt objektiv har kommit först, men funderar starkt på att önska mig den i present nu i mars 🙂 Blir också lätt för min sambo att veta vad hon ska köpa istället för en massa konstiga tekniska hjälpmedel.

    Som sagt trevlig och bra recension som du bjuder på.

    /Niklas

  4. Riktigt skön bild du visar. Som en avlägsen eld i skogen. Jag har inte läst boken men efter att ha läst ett par recensioner och sett hans bilder på bloggen så tycker jag att du illustrerar det här inlägget på ett suveränt sätt.
    //Lars U.

  5. Jag gillar också boken som är full avpersonlighet och dessutom gillar jag din bild som verkligen illustrerar dina slutrader ”jag ser en själ som brinner” tycker jag.

    /Anna

  6. Oj då!!! Och ett stort tack. Fantastisk text och bild du levererar.
    – har faktiskt missat detta inlägg tidigare.
    Men nu blev ju den här fredagen riktigt lyckad. Härligt! Och stort tack igen.

    /Mats

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: