Vad är ett personligt bildspråk?

På vissa platser i bloggvärlden har det klagats på att naturfotografin är trött, att naturen ses med trötta ögon… Jag citerar: ”Naturfotografin är om inte död så åtminstone vid klen hälsa. Vår hunger på äventyr har avtagit, vårt behov av fulländad form är sedan länge stillat. Vad vi vill ha är en mer uttrycksfull fotografi som handlar om hjärta och smärta och hur det är att vara människa.”

Flera naturfotografer har reagerat , bland annat Terje,  Nic Kruys, Tomas Järnetun och Magnus Lindbom. Jag har egentligen inte så mycket att tillföra debatten, bara att jag tycker Segeholm är ytterst generaliserande i sitt inlägg. ”Vår hunger på äventyr har avtagit” – jasså? Vilka är ”vi”?  Idag är det väl enklare än någonsin att åka till andra sidan jordklotet och finna äventyr som föregående generationer inte ens fantiserade om!? Som en känd, alltför tidigt bortgången äventyrare sa: Du har ditt eget Mount Everest!

Segeholm är förmodligen generaliserande för att väcka debatt. Samtidigt håller jag med honom. ‘Naturfotografin’ kan bli mer existentiell, mer fylld av hjärta och smärta där fotografen inte enbart stirrar på skärpa och komposition, även om detta är/kan vara viktiga ingredienser. (En sådan uppmaning kan man ju ge till honom själv också.) Men hur skapas ett existentiellt präglat, personligt bildspråk med hjärta och smärta? Utan att det blir plagiat och kopior av originalet!?

En känd författare skulle nog kalla detta för att hitta den inre förankringspunkten i bilden med bildskapandet. Min idé är att jag genom att lära mig diverse tekniker kan nå en bit på vägen. Det handlar också om att se hur ljuset skiftar med årstiden men också under dagen. Ett par kollegor beklagade sig exempelvis idag över ”mörkret” men jag kan fascineras av novembers grå toner! (En bonus man har som fotograf!)

Den 22 november firar jag 1-årsjubileum som naturfotograf. Det var då jag satte mig i bilen tidigt på morgonen för att nå upp till Bocksbosjön före soluppgången. Seriöst va? Just nu har jag inte haft möjlighet att fotografera seriöst på ett par dagar och jag måste erkänna att jag inte mår bra av detta. Jag sover oroligt (vaknade 05:00 i morse!).

Slutligen, bilderna skiljer sig onekligen åt – men på vilket sätt? Går det att märka en progression och ett mer personligt bildspråk?

Annonser

4 svar to “Vad är ett personligt bildspråk?”

  1. Jag är ju ingen expert alls på bild men kan ju ändå komma med en idé. (Som Aase Berg skriver i sin nya bok ”Uggla”; man skall inte behöva vara expert för att få lov att tycka något, det är fanimej en rättighet att få tycka.)
    Nåväl… Min utgångspunkt är att du på något sätt vill kommunicera med dina bilder. Annars är det kanske mer ett anti-språk som sökes? En sak som slår mig med dessa två bilder är att det är själva bilden som talar till mig. Det är inte tekniken. Och det tycker jag om. Även om det inte i sig blir ett eget bildspråk. Men jag tror, oavsett abstraktionsgrad osv. så borde det vara en fördel om man som betraktare inte störs av tekniken i sig; för blir tekniken No 1 så blir bilden, för mig, lika uppenbar och ointressant som en övertydlig roman eller film.
    De bilder du gjort som jag tycker bäst om (det börjat bli många) tycker jag kännetecknas av just en bild som talar direkt utan att jag störs av tekniken. Sedan kan den vara olika abstrakt osv.
    Effekten kan säkert nås på många sätt; dels genom att till viss del vara konsekvent i bildspråket, dels genom att det finns mindre abstrakta partier i en för övrigt abstrakt bild, som leder mig in i bilden, dels (om den är än mer abstrakt) att den är lätt att associera till (du har många bilder som är lätta att associera till vävnader, insidan av kropp osv). Det finns säkert massor av andra sätt att nå effekten men huvudtanken jag har (även den kanske inte syns…) är att använda vissa detaljer (kan ju också vara tekniker, ljus, skärpa osv.) skapa en viss trygghet och genom den kommunicera med mig som betraktare. Utifrån denna grund kan sedan bilden i sig vara helt begriplig, helt obegriplig och allt däremellan. T ex. behöver jag ju inte alltid förstå vad det är jag ser – ibland kan det ju vara skönt att bara få en känsla. Men jag vill inte bli lurad i den meningen att du som fotograf inte har koll på vad du gör.
    Och… Det egna bildspråket kanske uppnås när du hittar dina sätt att kommunicera denna trygghet i själva presentationen av bilden. Självklart kan det ju inte bara vara ett sätt, utan det måste vara flera och i olika kombinationer.

    I de två bilderna ovan så finns det på lite olika sätt en ingång (ex. lövet och istapparna) som leder mig in och låter mig upptäcka och associera hur länge som helst. Ingången blir ju på samma gång en möjlig utgång. Det gör att jag tryggt kan stanna kvar hur länge jag vill; det finns en väg ut…

    Nu har jag flummat klart för denna gång. Hoppas andra, både lekmän som jag och proffs, ger dig synpunkter. För som sagt: man skall inte behöva vara expert för att uttala sig. Risken är ju annars att bara en enda (den som anser sig kunna mest av alla) får uttala sig…

  2. Bra tankar, och trevlig läsning.
    Men förklara skillnaden av att ”fota seriöst” respektive ”oseriöst” ? 🙂

  3. Jag ska tillägga att jag gillar bild nummer två! Skön blåton och spännande komposition. Något rörig men som fungerar mycket väl i bildens sammanhang, snyggt!

  4. […] Några som skrivit om detta i sina bloggar är Tomas Järnetun, Nic Kruys, Magnus Lindbom och Daniel Arvidsson. Reaktionerna blev kraftiga; kanske för att man tyckte att Göran hade fel eller att man hade […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: