Arkiv för november, 2009

Vårt behov av inspiration

Posted in Naturfotografi with tags , , on 30 november 2009 by Daniel Alsarve

Vad inspirerar dig? I yrkeslivet, på fritiden, i livet? Det är stora frågor, men frågorna kom till mig under söndagens utflykt till Larsbo kalkbrott. Tänk att människans vilja har kunnat skapa jättelika hål i kalkberget! Borra, spränga, krossa, transportera, bränna och sedan sälja. Vilka drivkrafter och vilken inspiration! Vilka konsekvenser och avtryck dessa människor bevarar till eftervärlden.

Ibland försvinner min inspiration och det mesta känns meningslöst, dåligt och tråkigt. Jag gör bilder men får inte fram det jag vill. I sämsta fall tar jag inte ens fram kameran. Ibland däremot, inspireras jag av allt, från grässtrån till kaffe… Bilderna kommer i huvudet och efter några försök landar de på sensorn.

Min största rädsla är tomheten. Att sluta vara nyfiken, att sluta vilja utvecklas och göra nya saker. Träffa nya människor, lyssna på ny musik, läsa nya böcker. Tänk om inspirationen skulle försvinna helt och hållet!

November har bjudit på svalare luft och många svartvita bilder. Jag har också sluppit bära med mig vatten på utflykterna. Vattnet i Kilsbergens bäckar släcker nämligen törsten förträffligt. Jag tror till och med att det är renare än vattnet i kranarna. Kanske borde jag göra ett vattenprov. Det är sådant som driver mig, som inspirerar mig!

Och det är väl tur att alla människor inte vill bygga kalkbrott?

Pieter ten Hoopen och slumpen

Posted in Naturfotografi with tags , on 26 november 2009 by Daniel Alsarve

Igår kväll var jag och fabrikörn och lyssnade på ett mycket intresant föredrag med Pieter ten Hoopen. Han visade bilder från Pakistan, Irak, USA, Stockholm m m. Det var ganska mycket folk och lyssnade och nu börjar jag känna igen en del fotografer här i Örebro. ten Hoopen visade mängder av gripande bilder. Jag njöt! Jag ställde lite frågor om hur han tränar och håller liv i sin fantasi  och om han trodde på ödet!

Och på denna fråga bjöd ten Hoopen på intressanta tankar där han i korthet menade att han medvetet överlämnar en liten bit av bildskapandet åt slumpen, för att bli överraskad och på detta sätt hitta nya bildidéer! Två kameror fulla med film hade gått sönder och tappats brutalt i backen men vid framkallningen hade slumpen skapat fantastiska mästerverk! Film ja, ten Hoopen ansåg det vara lite jobbigt att se bilden direkt på bakstycket när han gjort den. Han ville inte se den, just för att bli överraskad av resultatet! Vi fick se bilder från en kommande bok om Stockholm och ett reportage om prostitution i Syrien som SvD köpt in. Flertalet bilder var skapade med en panoramakamera med tre möjliga slutartider. Av tjugo filmer blev en bild riktigt, riktigt bra sa Pieter. Och ja, jag har aldrig sett något likande!

Berusad av inspiration lämnade jag föredraget med nya idéer. En bild kan verkligen se ut hur som helst och ändå innehålla en gripande, intressant, spännade berättelse. Anything goes!

Bilden är från i våras, Kilsbergen.

Rekognosering av orre

Posted in Naturfotografi with tags , on 22 november 2009 by Daniel Alsarve

Idag var jag och fabrikörn ute i Kilsbergen och letade efter lämpliga orre-platser tillsammans med ett annat trevligt och fågelintresserat par. Två orrar skådades från bilen och denna bild tycker jag blev den bästa. Nu vet jag var de befinner sig vilket är en förutsättning för att kunna göra lite mer personliga bilder framöver. Biotopen är alltså låg tallskog invid en myr. Det var en underbar upplevelse och tänk att novembers grå dimmor och regn kan bjuda på dessa härliga möten!

Bländare 5,6, 1/125 sek slutartid och iso 100.

Att utmana sina gränser

Posted in Naturfotografi with tags , , on 21 november 2009 by Daniel Alsarve

Idag var målsättningen att överraska mig själv och utmana mina egna gränser för smak, teknik, vett och etikett. En termos kaffe, lite mjölk och två kanelbullar. Jag hade ca 3 timmar på mig, (på den tiden brukar jag hinna med ungefär tre bilder men idag blev det fler!) Hade skött tvätten på förmiddagen. Och var allmänt tillfreds. Men hur gör man? Hur tänker man i nya banor med välkända motiv?

Jag hade laddat med Rage Against the Maschine, Killing in the name of… och så försökte jag förflytta mig tillbaka till barndomens lekande i sandlådan. Allt var tillåtet. Allt var möjligt. Ctrl-alt-del av civilisationens inlärda mönster. Jag försökte så gott jag kunde.

Det blev en bild av vasstrån med gräs och lite halvt förmultnade löv som bakgrund. 12 sek total slutartid, bländare 22, iso 100, stativ och handhållen kamera och polfilter. Visst, vasstråna är inte superskarpa men jag hoppas ändå att bilden förmedlar någon slags känsla av det jag upplevde denna eftermiddag.

Finns det bilder överallt?

Posted in Naturfotografi with tags , , on 20 november 2009 by Daniel Alsarve

Jag har två platser som jag brukar återkomma till uppe i Kilsbergen,  en liten bit av ett ett kalhygge och en liten bit av en urskog. Båda platserna är ca 20 kvadratmeter stora och jag brukar tillbringa minst tre timmar på varje plats när jag besöker dem. Den fråga jag undersöker är om det finns bilder överallt? Och jag försöker givetvis träna mig på att skapa bilder på dessa ytterst olika platser.

Det är ungefär motsatt strategi jämfört med Brutus Östling och andra fotografer som åker till exotiska platser, hyr in sig i gömslen etc. Till våren, när  jag och min käresta flyttar till hus, kommer jag att inleda ett trädgårdsprojekt där jag ska göra många bilder och mata fåglar m m. Men det dröjer länge innan jag kommer till Pingvin-land.

Hittills har jag lärt mig ganska mycket av besöken vid dessa platser även om det nu var ett tag sedan senast. Jag har lärt mig använda kameran på fler sätt. Jag har lärt mig se bättre… det låter kanske lite konstigt men nu känner jag till och med igen en slags lockspindel som befinner sig ungefär på samma ställde varje gång.

Just denna bild är gjord med 17 sekunders total slutartid (varav 7 sekunder in i svart handske) och bländare 16. Jag har först haft kameran handhållen in i en trädstam, och sedan satt den på stativet och ändrat fokus. Polfilter och iso 100. Detta är det enda sättet för oss canon-idkare att ”dubbelexponera”. Prova detta någon gång! När man väl börjat med denna teknik är det svårt att sluta! Det är hur kul som helst och plötsligt kan man, tycker åtminstone jag, göra lite småtrevliga bilder till och med vid ett kalhygge.

Och, har någon sett en bild med en dubbelexponerad pingvin?

Den seriösa (natur)fotografen?

Posted in Naturfotografi with tags on 18 november 2009 by Daniel Alsarve

Lars Niklas ställde frågan om hur jag ser på skillnaden mellan seriöst respektive oseriöst naturfotograferande och jag ska här försöka utveckla mina tankar kring detta.

För mig handlade det om ett beslut att ta fotograferande och därmed mig själv och mina egna gärningar på allvar. Jag har haft svårt att ta saker och ting på allvar och det hänger förmodligen ihop med min svårighet att ta mig själv på allvar. En förutsättning, som jag ser det, för att bli respekterad av andra, är ju att först börja respektera sig själv.

Att ta sig själv på allvar, att respektera sig själv är väl också en förutsättning för att respektera andra och ta andra på allvar men detta har jag nog tränat upp mig tillräckligt på. Däremot har jag svårt för människor som tar sig själva på alltför stort allvar, människor som, i min mening, är uppblåsta. Det må vara jante-lagen som har skapat denna attityd hos mig.

Det krävs kanske mod att ta sig själv seriöst men jag ser detta som en viktig och självklar förutsättning för att i slutändan kunna vara sig själv. Det märkliga är att när jag är ute i naturen så har jag inga problem med detta att vara mig själv, jag kan kräla på marken, hoppa omkring och bete mig men om det kommer människor och ser mig känner jag mig plötsligt ”konstig” och avvikande. MAN beter inte sig så, helt enkelt. Vi människor är så bra på att lägga band på oss själva och andra – på gott och ont.

På sätt och vis innebär det seriösa fotograferandet att jag tvingas ta mig själv seriöst och därmed upptäcka oanade sidor hos mig själv. Och det gör mig lycklig när jag upptäcker delar av mig själv som jag inte trodde fanns. Och ibland blir jag lite rädd, men det är en kontrollerad rädsla för mina mörkare sidor. Detta fotograferande har inneburit att mitt känslomässiga spektra har vidgats. Jag ser världen med andra ögon. Jag ser möjligheter, som jag tidigare inte ens anade.

Ja, det är något i stil med det här som jag lägger in i betydelsen ”seriös” fotografering.

Det oseriösa? Det blir lite motsägelsefullt så därför kan jag tyvärr inte göra en seriös definition av ‘oseriös’ 🙂

Tack för frågan!

Vad är ett personligt bildspråk?

Posted in Naturfotografi with tags , on 17 november 2009 by Daniel Alsarve

På vissa platser i bloggvärlden har det klagats på att naturfotografin är trött, att naturen ses med trötta ögon… Jag citerar: ”Naturfotografin är om inte död så åtminstone vid klen hälsa. Vår hunger på äventyr har avtagit, vårt behov av fulländad form är sedan länge stillat. Vad vi vill ha är en mer uttrycksfull fotografi som handlar om hjärta och smärta och hur det är att vara människa.”

Flera naturfotografer har reagerat , bland annat Terje,  Nic Kruys, Tomas Järnetun och Magnus Lindbom. Jag har egentligen inte så mycket att tillföra debatten, bara att jag tycker Segeholm är ytterst generaliserande i sitt inlägg. ”Vår hunger på äventyr har avtagit” – jasså? Vilka är ”vi”?  Idag är det väl enklare än någonsin att åka till andra sidan jordklotet och finna äventyr som föregående generationer inte ens fantiserade om!? Som en känd, alltför tidigt bortgången äventyrare sa: Du har ditt eget Mount Everest!

Segeholm är förmodligen generaliserande för att väcka debatt. Samtidigt håller jag med honom. ‘Naturfotografin’ kan bli mer existentiell, mer fylld av hjärta och smärta där fotografen inte enbart stirrar på skärpa och komposition, även om detta är/kan vara viktiga ingredienser. (En sådan uppmaning kan man ju ge till honom själv också.) Men hur skapas ett existentiellt präglat, personligt bildspråk med hjärta och smärta? Utan att det blir plagiat och kopior av originalet!?

En känd författare skulle nog kalla detta för att hitta den inre förankringspunkten i bilden med bildskapandet. Min idé är att jag genom att lära mig diverse tekniker kan nå en bit på vägen. Det handlar också om att se hur ljuset skiftar med årstiden men också under dagen. Ett par kollegor beklagade sig exempelvis idag över ”mörkret” men jag kan fascineras av novembers grå toner! (En bonus man har som fotograf!)

Den 22 november firar jag 1-årsjubileum som naturfotograf. Det var då jag satte mig i bilen tidigt på morgonen för att nå upp till Bocksbosjön före soluppgången. Seriöst va? Just nu har jag inte haft möjlighet att fotografera seriöst på ett par dagar och jag måste erkänna att jag inte mår bra av detta. Jag sover oroligt (vaknade 05:00 i morse!).

Slutligen, bilderna skiljer sig onekligen åt – men på vilket sätt? Går det att märka en progression och ett mer personligt bildspråk?