Rekognosering av orre

Idag var jag och fabrikörn ute i Kilsbergen och letade efter lämpliga orre-platser tillsammans med ett annat trevligt och fågelintresserat par. Två orrar skådades från bilen och denna bild tycker jag blev den bästa. Nu vet jag var de befinner sig vilket är en förutsättning för att kunna göra lite mer personliga bilder framöver. Biotopen är alltså låg tallskog invid en myr. Det var en underbar upplevelse och tänk att novembers grå dimmor och regn kan bjuda på dessa härliga möten!

Bländare 5,6, 1/125 sek slutartid och iso 100.

Att utmana sina gränser

Idag var målsättningen att överraska mig själv och utmana mina egna gränser för smak, teknik, vett och etikett. En termos kaffe, lite mjölk och två kanelbullar. Jag hade ca 3 timmar på mig, (på den tiden brukar jag hinna med ungefär tre bilder men idag blev det fler!) Hade skött tvätten på förmiddagen. Och var allmänt tillfreds. Men hur gör man? Hur tänker man i nya banor med välkända motiv?

Jag hade laddat med Rage Against the Maschine, Killing in the name of… och så försökte jag förflytta mig tillbaka till barndomens lekande i sandlådan. Allt var tillåtet. Allt var möjligt. Ctrl-alt-del av civilisationens inlärda mönster. Jag försökte så gott jag kunde.

Det blev en bild av vasstrån med gräs och lite halvt förmultnade löv som bakgrund. 12 sek total slutartid, bländare 22, iso 100, stativ och handhållen kamera och polfilter. Visst, vasstråna är inte superskarpa men jag hoppas ändå att bilden förmedlar någon slags känsla av det jag upplevde denna eftermiddag.

Finns det bilder överallt?

Jag har två platser som jag brukar återkomma till uppe i Kilsbergen,  en liten bit av ett ett kalhygge och en liten bit av en urskog. Båda platserna är ca 20 kvadratmeter stora och jag brukar tillbringa minst tre timmar på varje plats när jag besöker dem. Den fråga jag undersöker är om det finns bilder överallt? Och jag försöker givetvis träna mig på att skapa bilder på dessa ytterst olika platser.

Det är ungefär motsatt strategi jämfört med Brutus Östling och andra fotografer som åker till exotiska platser, hyr in sig i gömslen etc. Till våren, när  jag och min käresta flyttar till hus, kommer jag att inleda ett trädgårdsprojekt där jag ska göra många bilder och mata fåglar m m. Men det dröjer länge innan jag kommer till Pingvin-land.

Hittills har jag lärt mig ganska mycket av besöken vid dessa platser även om det nu var ett tag sedan senast. Jag har lärt mig använda kameran på fler sätt. Jag har lärt mig se bättre… det låter kanske lite konstigt men nu känner jag till och med igen en slags lockspindel som befinner sig ungefär på samma ställde varje gång.

Just denna bild är gjord med 17 sekunders total slutartid (varav 7 sekunder in i svart handske) och bländare 16. Jag har först haft kameran handhållen in i en trädstam, och sedan satt den på stativet och ändrat fokus. Polfilter och iso 100. Detta är det enda sättet för oss canon-idkare att ”dubbelexponera”. Prova detta någon gång! När man väl börjat med denna teknik är det svårt att sluta! Det är hur kul som helst och plötsligt kan man, tycker åtminstone jag, göra lite småtrevliga bilder till och med vid ett kalhygge.

Och, har någon sett en bild med en dubbelexponerad pingvin?

Den seriösa (natur)fotografen?

Lars Niklas ställde frågan om hur jag ser på skillnaden mellan seriöst respektive oseriöst naturfotograferande och jag ska här försöka utveckla mina tankar kring detta.

För mig handlade det om ett beslut att ta fotograferande och därmed mig själv och mina egna gärningar på allvar. Jag har haft svårt att ta saker och ting på allvar och det hänger förmodligen ihop med min svårighet att ta mig själv på allvar. En förutsättning, som jag ser det, för att bli respekterad av andra, är ju att först börja respektera sig själv.

Att ta sig själv på allvar, att respektera sig själv är väl också en förutsättning för att respektera andra och ta andra på allvar men detta har jag nog tränat upp mig tillräckligt på. Däremot har jag svårt för människor som tar sig själva på alltför stort allvar, människor som, i min mening, är uppblåsta. Det må vara jante-lagen som har skapat denna attityd hos mig.

Det krävs kanske mod att ta sig själv seriöst men jag ser detta som en viktig och självklar förutsättning för att i slutändan kunna vara sig själv. Det märkliga är att när jag är ute i naturen så har jag inga problem med detta att vara mig själv, jag kan kräla på marken, hoppa omkring och bete mig men om det kommer människor och ser mig känner jag mig plötsligt ”konstig” och avvikande. MAN beter inte sig så, helt enkelt. Vi människor är så bra på att lägga band på oss själva och andra – på gott och ont.

På sätt och vis innebär det seriösa fotograferandet att jag tvingas ta mig själv seriöst och därmed upptäcka oanade sidor hos mig själv. Och det gör mig lycklig när jag upptäcker delar av mig själv som jag inte trodde fanns. Och ibland blir jag lite rädd, men det är en kontrollerad rädsla för mina mörkare sidor. Detta fotograferande har inneburit att mitt känslomässiga spektra har vidgats. Jag ser världen med andra ögon. Jag ser möjligheter, som jag tidigare inte ens anade.

Ja, det är något i stil med det här som jag lägger in i betydelsen ”seriös” fotografering.

Det oseriösa? Det blir lite motsägelsefullt så därför kan jag tyvärr inte göra en seriös definition av ‘oseriös’

Tack för frågan!

Vad är ett personligt bildspråk?

På vissa platser i bloggvärlden har det klagats på att naturfotografin är trött, att naturen ses med trötta ögon… Jag citerar: ”Naturfotografin är om inte död så åtminstone vid klen hälsa. Vår hunger på äventyr har avtagit, vårt behov av fulländad form är sedan länge stillat. Vad vi vill ha är en mer uttrycksfull fotografi som handlar om hjärta och smärta och hur det är att vara människa.”

Flera naturfotografer har reagerat , bland annat Terje,  Nic Kruys, Tomas Järnetun och Magnus Lindbom. Jag har egentligen inte så mycket att tillföra debatten, bara att jag tycker Segeholm är ytterst generaliserande i sitt inlägg. ”Vår hunger på äventyr har avtagit” – jasså? Vilka är ”vi”?  Idag är det väl enklare än någonsin att åka till andra sidan jordklotet och finna äventyr som föregående generationer inte ens fantiserade om!? Som en känd, alltför tidigt bortgången äventyrare sa: Du har ditt eget Mount Everest!

Segeholm är förmodligen generaliserande för att väcka debatt. Samtidigt håller jag med honom. ‘Naturfotografin’ kan bli mer existentiell, mer fylld av hjärta och smärta där fotografen inte enbart stirrar på skärpa och komposition, även om detta är/kan vara viktiga ingredienser. (En sådan uppmaning kan man ju ge till honom själv också.) Men hur skapas ett existentiellt präglat, personligt bildspråk med hjärta och smärta? Utan att det blir plagiat och kopior av originalet!?

En känd författare skulle nog kalla detta för att hitta den inre förankringspunkten i bilden med bildskapandet. Min idé är att jag genom att lära mig diverse tekniker kan nå en bit på vägen. Det handlar också om att se hur ljuset skiftar med årstiden men också under dagen. Ett par kollegor beklagade sig exempelvis idag över ”mörkret” men jag kan fascineras av novembers grå toner! (En bonus man har som fotograf!)

Den 22 november firar jag 1-årsjubileum som naturfotograf. Det var då jag satte mig i bilen tidigt på morgonen för att nå upp till Bocksbosjön före soluppgången. Seriöst va? Just nu har jag inte haft möjlighet att fotografera seriöst på ett par dagar och jag måste erkänna att jag inte mår bra av detta. Jag sover oroligt (vaknade 05:00 i morse!).

Slutligen, bilderna skiljer sig onekligen åt – men på vilket sätt? Går det att märka en progression och ett mer personligt bildspråk?

Rapport från ytterligare en fotomässa

Det har varit några hektiska dagar med konferens i Malmö torsdag-fredag och sedan for jag till Stockholm där bland annat Fotomässan besöktes under lördagen. Köerna var kortare i år och mitt spontana intryck var att det var färre besökare där. Jag stod och betraktade Tim Flachs hästbilder när Magnus Lindbom kom förbi och ställde sig bredvid. Jag kunde inte vara tyst utan frågade vad han tyckte om bilderna. Vi pratade en del om bilder och bildskapande, ett mycket trevligt samtal!

Senare besökte jag Hans Strands bildvisning  med många fantastiska bilder från Island. Strand fotograferade också mindre storslagna landskap som han benämnde ‘landskapens arbetarklass’ eller något i den stilen. För att väga upp den sneda könsfördelningen studerade jag även Thron Ullbergs och Annika Aschbergs bilder ganska ingående.  Athina Stratakis bilder berörde mig också. Någon borde göra en fördjupad studie av kvinnors och män bildspråk!

Jag kan inte låta bli att imponeras av utställarna. Tänk att stå vid en monter i tre dagar och se trevlig ut. Dessutom försöka sälja på besökare allt från tidningsprenumerationer till svindyra teleobjektiv. Det tråkigaste jobbet måste ändå garderobiärerna ha haft. Jag försökte lätta upp stämningen vid 18:05 genom att mena att snart var dags att komma ut ur garderoben. En av dem skrattade faktiskt men den andra hade hört skämtet ungefär tre gånger på sex år. Oh, sweet jee, har hon stått här i sex år!! tänkte jag och gick ut i regnet och köpte en sympatikorv av korvkrängarna. Blåst och regn hindrar icke korvståndsägarna.

Avslutningsvis så träffade jag på Herr Hagman, en trevlig yngling som jag träffade på fotokursen uppe i Grövelsjön. Vi har lite planer på att skapa en gemensam bildblogg som jag hoppas ska komma igång snart!

Bilden är gjord genom att nattfotografera några tallar i ca en timma på bländare 1, 8. Sedan har jag överexponerat dessa i raw-hanteraren, på så sätt sparade jag typ några timmar exponeringstid

En fjällbild till…

 Västra Bunnderstöten i kvälls-/nattljus.

 ISO 100, 1/20 sek och bländare 11.

Fjällfiske

I novembers grå dimmor är det lätt att längta tillbaka till härliga sommarnätter i fjällen. Att få vara ute dygnet runt, dricka jokkvatten och komma undan civilisationens snålblåst. Här är en bild från Bunnersjöarna en sommarnatt i mitten av juli. Stativ, bländare 13 (tror jag) och en slutartid på runt 1 sek.

Ödetorpet

Idag besökte jag och Mr Bauman ett ödetorp ute på Närkeslätten. Torpet innehöll en hel del intressant historia. Bland annat framgick det att trappan hade satts upp den 8 november 1953, av Werner Hedström från Röhammar. Alltså för exakt 56 år sedan. I vanlig ordning försökte jag experimentera och leka med ljuset. En underbar utflykt som avslutades med pizza (dock ingen pizzapatrullering) och kaffe.

Hösten

Första snön har fallit och jag undrar när sidensvansarna ska komma och berusa sig av rönnbären utanför mitt fönster. I morse hörde jag endast några änder inne i den mörka dimman nere vid Oset. Fåglarna flyttar söderut. Jag undrar om det där paret vitkindade gäss återkommer nästa år. Och jag undrar om en ankunge kommer att falla ner i det där hålet efter pålen nästa år igen. En ohygglig död.